På egenhändigt äventyr
Igår var vi ute och gick i skogen och då fick min lilla buse springa lös vilket han tycker är super kul.
Allt gick jätte bra och han gick inte mer än 15-20meter i från oss. Tills....
Bosse: åh vad gott det luktar här och vad är det som praslar. Bäst att kolla efter. Humm...
vilka roliga djur (rådjur) det där var här, ska nog kolla lite närmre och skita i vad matte och Patrik säger.
Jag har aldrig varit så rädd när jag inte viste var han var. Vi delade på oss och letade. Jag frågade alla jag mötte ifall dem hade sett en lös hund och det var ett par cykel pojkar som hade sett honom. Jag blev så glad när dem av mig ett possitivt svar att jag glömde bort i samma sekund vart dem hade sett honom. Jag fick några små bandy killar att ropa efter honom. Jag frågade till och med tivoli gubbar på knacklig engelska om dem hade sett min plutt men icke..
Lagom till när jag hade bestämt mig för att jag inte ska gå in och lägga mig förräns Bosse är funnen kommer mina fina killar springade mot mig.
Jag tror inte att jag har varit så lättad någon gång i mitt liv...
Gudans vad man hinner tänka mycket....
